Han blev arg
Ja, det klart att han blev. Säkert ledsen, besviken, sårad och ångestfylld också...
Det hjälps inte.
Vi kan inte streta på i all oändlighet. Jag vill framåt nu. Jag vill börjat försöka leva igen. Jag vill må bra igen.
Han ansåg att vi ju bestämt oss med att vänta till efter semestern, med att skicka in pappren. Och det kan vi göra. Men jag beställde hem personbevisen i alla fall i förväg och då tog det hus i helvete.
Han ansåg också att jag var orätt, då han följt med till Familjerådgivningen nu senast och "vad fick han för det liksom?". Det fungerar ju inte riktigt så. Mina känslor kommer inte tillbaka för att han följer med dit, och dessutom talar om att han aldrig kommer kunna förlåta mig och att det jag gjort är det värsta man kan göra när vi är där... Vi gick dit för att jag kände att vi överhuvudtaget skulle kunna prata utan att skrika och bråka med varandra. Inte för att lösa allt och gå tillbaka till det som fanns innan.
Så, nu är vi så osams.