När livet blir svart

Jag brottas väldigt ofta och mycket med min egna skuld. Hos terapeuten pratar vi om att kunna förlåta sig själv, både om man får förlåtelse från den man svikit men även om man inte får det ( som i mitt fall). Jag känner sådan enorm skuld och skam för min otrohet.

 

Det vi gjorde med vårt äktenskap, att vi inte tog hand om det, det känner jag enbart sorg för. Men otroheten, det som tog upp allt till ytan, det som gick glaset att rinna över, det som trippade över oss på kanten till helvetet - där känner jag enbart sådan enorm skuld. 

 

Som att allt, precis allt, är mitt fel. För i hans ögon var det ju inga brister i vår relation innan, och då måste ju allt vara mitt fel, Och jag lyssnar, tar åt mig och blir ledsen och fylld av skuld. Hur han mår nu, hur han beteer sig mot mig och andra, hur livet är just nu - det rä bara mitt fel. Jag vet ju kanske att det inte är så egentligen, men jag tar på mig det. Skuldkoftan. Och sväljer allt. Det är mitt fel. 

 

Jag gjorde, skapade och satte igång allt det här. Bara jag. Jag kämpar enormt med att känna mig bekväm i detta. Att acceptera att han (och jag) tycker att det är jag som förstört vårt äktenskap, vår relation, vår familj, drömmar och vår framtid. Det är tungt, så fruktansvärt tungt. Ibland nästan omöjligt att orka bära.

 

Malen i huvudet: Är allt verkligen bara mitt fel?