Någonstans känns det lite skönt...

Ett beslut. Något att gå efter. Att veta vart man är på väg. Att försöka gå vidare.
Det är sorg. Stor sorg. Och saknad, ledsamhet, ångest, rädsla och skam... Och också lite lugn. Att nu vet jag. Det är hitåt vi ska - framåt.
 
Och han hatar mig. Ska göra mitt liv till ett helvete i flera år framöver. Kommer aldrig att försöka underlätta något för mig. Kommer aldrig att ställa upp för mig. Eller försöka...

Kommentera här: