En annan slags familj
Jag fick en sådan fin tanke av en vän. Ni vet ju att jag har lite tungt med allt det här kring att en familj splittras. Vi pratar mycket om det, barnen och jag, och de ser det så annorlunda. Ibland saknar de såklart pappa eller mamma, och önskar att vi bodde tillsammans. Det är helt naturligt tycker jag. Då pratar vi om det, att det kan vara skönt att sakna ibland också - då vet man att man älskar.
I vilket fall, min vän sa till mig när jag var ledsen för familjen - ni är bara en annan slags familj nu. Fortfarande en familj, på ett annat sätt. Kanske med andra människor framöver, men fortfarande en mamma, en pappa och två barn. Det var så fint. Värmde gott i själen. Och har blivit ett mantra jag bär med mig - vi är en annan slags familj nu bara. Precis som väldigt många andra människor, och vem säger vad som är rätt och fel och bra och dåligt... Bara omtanken och kärleken finns.