Mina tankar kring "om han blev..."

Det är inget hopp om att vi ska hitta tillbaka. Ingen önskan om att det ska bli vi igen. Det är nog mest en idé/önskan om att ställa allt tillrätta. Att han ska bli lycklig igen. Att han ska må bra igen. Att min skuldkänsla av att ha sårat honom så enormt ska lätta lite...
 
Gör den det genom att gå tillbaka? Såklart inte. Och vad gör jag med mig själv då? Sätter ner mig själv igen. Jag behöver stå upp för mig nu. Det är så svårt med dessa skuldkänslor.
 
Jag har någon annan, som jag tror jag älskar. I varje fall tycker enormt mycket om. Jag ser och upptäcker saker med honom varje gång. Jag vågar prata om mina känslor. Han lyssnar. Jag ser att han kan göa saker för mig. Att han skulle kunna växa tillsammans med mig. Han försöker förstå. 
Jag ser att jag växer, jag märker att jag ser, tar till mig och analyserar saker mer. Jag säger till när det händer sådant som jag tycker känns olustigt eller inte bra. Vi pratar om det, så gott vi kan just nu. 
 
Jag tror att skuldkänslan blir större ju mer kär jag blir. Det är som att jag inte anser att jag har rätt att få lycka och kärlek. Inte när han är olycklig. Det känns så orättvist.
Min terapeut håller inte med. Hon anser att den som kämpat så som jag gjort och gör. Den som arbetar så hårt med sig själv. Den som ser sina fel och brister. Och den som visar empati, sårbarhet och ber om förlåtelse. Den förtjänar alla gånger att få känna lite lycka och kärlek i livet. Jag kanske bara borde lyssna på henne, och lägga undan skulden nu?

Kommentera här: