Om han blev någon annan...
Jag tänker så ibland. Tänk om....
Tänk om han blev någon annan. Den där jag behöver? Tänk om han kunde förändras till den.
Jag vet inte om det handlar om smidighet - att det skulle vara så mycket enklare om vi hade varit tillsammans igen, för barnen, för min skuld, för sårandet, för hans ensamhet, för att jag känner sådan enorm skuld över att ha sårat och svikit honom på det här sättet. Jag vill att han ska må bra.
Eller om det handlar om att börja minnas de fina sakerna som fanns - och glömma de sorgliga. Att romantisera det som varit. Honom. Att tänka att "var det verkligen så illa..."
Så vet jag ju. Det hade nog inte hänt om det varit så. Jag hade inte varit otrogen om det varit bra, om jag varit på rätt plats. Det handlar lika mycket om mig, som om honom. Jag var inte på rätt plats. Jag såg inte hela mig själv. Jag förstod inte mig själv. Han såg inte heller, eller förstod.
När man får höra en tanke om att vi kanske kan hitta tillbaka - då sticker det i hjärtat. Jag vill inte det. Inte som det är nu. Inte som det var innan. Och inte som han är. Jag behöevr mer, något större. Och jag är ganska så säker på att vi inte kan komma dit, jag ser inte de tecknen. Ändå, kan tanken komma över mig - tänk om...