Rädd att släppa taget.
Jag är så feg för att släppa taget. Jag vågar inte. Jag målar upp drömbilder över hur vårt liv kunde varit - om jag inte varit otrogen, om vi tillsammans arbetat med våra problem. Fast att jag realistiskt sett nog känner att det inte hade blivit så ändå. Hade han kunnat ändra sig så? Hade han velat? Skulle han behövt göra det för mig...
Jag är så galet kär i honom jag träffar nu, men kan ändå inte helt släppa barnens pappa. Känslomässigt känner jag att jag släppt, men mentalt - jag vill inte såra igen. Jag önskar att han ska vara lycklig. Jag vill att vi ska kunna vara vänner. Jag kan inte med att säga att jag har känslor för någon annan. Och så kommer tankarna - skulle vi kunnat, tänk om det fungerat, tänk om jag gått vidare för snabbt...
Och varje gång det är lite bra, när vi kan ha en dialog, då blir jag varm i hjärtat. Sedan dyker det igen. Jag hittar inte hur jag känner för honom, vad jag känner, vad jag borde känna, vad jag vill känna.
När vi ses och försöker göra saker säger han att det bara är för barnens skull, men då borde han väl inte bli sur när jag inte kan eller orkar eller vill? Jag har så svårt att vara ärlig - att säga varför.
Jag borde väl kanske bara leva i nuet. Landa i att jag försökte så mycket jag kunde, och att jag var tvungen att släppa där och då. Känslorna försvann, orken sinade och jag såg inga framsteg alls. Nu går det bra i bland och dåligt ibland, och det förvirrar. Jag känner inte så för honom, men jag känner en omtanke och en annan slags kärlek. Jag kan bara inte släppa taget.