Kraften jag inte ser.

Den där kraften som terapeuten pratade om, den är bra. Den behöver jag, trots att jag inte känner av den alls ibland. Det är kanske är så att andra ser sådant mer än man själv gör? Själv fokuserar jag nog mer på nuet, vad som görs och sägs. Inte så mycket på hur jag faktiskt mår.
 
Kanske för att jag inte tror på mig själv. Jag tror inte att jag kan saker själv. Att jag faktiskt kan må bra mitt i allt det här. Eller vad jag faktiskt vill.
Det känns som att det är oärligt. Som att jag inte får vilja att det ska få ett slut. Att jag inte får känna att det inte varit bra. För det blir bara undanflykter, något att skylla på så här i efterhand.

Kommentera här: