Vi körde det i botten - tillsammans

För varje dag jag lever växer jag, och lär mig och utvecklas. För varje dag får jag mer och mer insikt om att det inte va enbart jag som körde vårt äktenskap i botten. En relation bygger på två individer. Sägas ska att jag tar fullt ansvar för min otrohet (det är inte hans fel alls). Nu menar jag mer det där som funnits där innan, innan otroheten och alla andra hemskheter.
 
Det finns säkert fall där fel som otrohet och svek görs lättsamt, i vårt fall finns det en bakgrund. En ganska så brokig sådan. En bakgrund som vi själva inte förstod eller såg tydligt. Och därför drogs vårt förhållande ända ner till helvetets kant, innan vi (eller jag) började förstå de brister och sår vi haft och har i vår relation.
 
Varje kväll, innan jag somnar, funderar jag över det här. Varför var vårt äktenskap tvunget att gå ända till den kanten innan jag förstod?
Jag har inget svar på den frågan, inget komplett och sant, bara mina tankar och funderingar. Och en liten början på ett svar till Varför-frågan...
 
Jag tror (börjar inse) att det nog var så här;
En relation bygger på två individer, som tillsammans och var och en för sig ska få plats att utvecklas, växa, leva och uppfylla sina drömmar. Det kräver ganska så mycket.
 
Vi blev tillsammans som unga, innan vi ens hittat oss själva. Och växte nog mer samma och var för sig. Jag hade många drömmar och mål, men som osäker ung tjej var jag inte tillräckligt stark för att göra min röst hörd. Iställer levde jag ganska så mycket lite kompromissat, utifrån hans bild. Det förstod jag ju inte riktigt då, utan tröstade mig med att mina drömmar o mål kommer sedan längre fram och jag älskar ju honom så det klart att jag kan anpassa mig.
 
Respekten för varandra, att lyssa på och peppa fanns inte riktigt där. Respekten för att lyssna på om den andre sa nej eller jag vill inte. Att sluta med saker som kan göra den andre ledsen eller sårad. Eller att ställa upp för - att man ser att det är viktigt för någon annan. För att man vill den andres bästa - man vill att den ska få uppfylla sina mål och drömmar.
 
Vi pratade aldrig om grundväderingar, om drömmar och mål, om framtiden. Vi kommunicerade inte om mer än vardagsbestyr. Vi diskuterade inte. Och när vi bårkat så slutade det alltid (nästan) med att vi bara tillslut blev sams, inget prat om varför någon blivit ledsen/sårad/besviken och hur vi skulle kunna göra bättre nästa gång. Bara "sopa unde rmattan" och vänta ut tills det går över. Säga förlåt, men inte förstå varför och lära sig något på det.
 
Jag blev besviken så många gånger. Saker lovades, och hölls inte. Jag ställde upp, och fick inget tillbaka. Jag blev inte lyssnad på. Och kände mig åsidosatt av honom efter intresse och vänner. Jag fick höra fula ord om mig själv, som hora/fitta/du kan ju ändå inte.... Jag hade svårt att tala om detta tydligt, jag anpassade mig, ville inte ha bråk och konflikt. Tyckte att det var bättre att jag fogade mig, att han var glad och fick det han behövde... Jag kunde inte stå upp för mig själv.
 
Efterhand så växte jag. Genom föräldraskap, att "tvingas" stå upp för, sätta emot och visa sin vilja. Genom jobbet, att få ansvar och bli lyssnad på och respekterad. Genom vänner som peppade, och intressen där jag fick mer ansvar och ledarskap. Jag vågade mer, kände att vad jag ville också var viktigt. Insåg att livet är här och nu - jag kan inte alltid gå och vänta på att det jag vill ska hända.
Hemma var det dock samma som innan. Jag skötte marktjänsten, han mest sina intressen (upplevde jag det som), vi gjorde allt mindre tillsammans för jag slutade tjata om det (som jag alltid gjort innan). Lusten och intresset för att umgås minskade - ingen av oss märkte det nog så väl. Jag vet att jag tänkte att jag är så likgiltig inför allt - jag struntar i det bara, för jag orkar inte. Och att jag hade en vän som påtalade att det är på väg åt fel håll, när jag berättade om att jag kände mig mer uppskattad av andra än min man.
Ändå förstod ingen av oss allvaret, det var en dimma av vardag, ett och annat skratt och att klara ut barn/jobb/livet.
Plötsligt, ser någon annan mig. Så klart och tydligt. Jag blir viktig och sedd, lyssnad på och respekterad för mina åsikter och tankar och drömmar. Och otroheten är ett faktum. Jag vet att jag tänkte; "han kommer döda mig om han visste". Dock gav kontakten med den andre så mycket mer, som jag behövde, att jag inte riktigt kunde tänka klart.
Och, så börjar tankarna snurra. Vad är det här? Varför gör jag så här? Var är kärleken till min man?
 
Min otrohet kan jag inte lägga på någon annan än mig själv - den är mitt ansvar. Vårt äktenskap är vårt gemensamma ansvar. Och det som gjorde att vi körde det i botten, till helvetets kant - det var vi tillsammans. Och vår totala oförmåga att inte förstå varandra, lyssna på varandra och inse att en relation alltid behöver underhållas, tas om hand och matas med goda gärningar.
 
Jag önskar ingen annan det som jag gått och går igenom. Ändå, kan jag se bra saker med det som skett. Jag har växt enormt, och gör fortfarande, som människa. Jag har lärt mig otroligt mycket, och insett saker.
Tyvärr, så tror jag inte att vi i vårt äktenskap kommit till den här punkten utan min otrohet (så fruktansvärt sagt, men kanske sant). Hade det inte hänt, så hade jag nog fortfarande stretat på i ett halvlyckligt liv, i tron om att andras lycka är mer värd än min egna.
 

Kommentarer:

1 Popcornlyan :

Det här är mina tankar exakt minus barn och att du var tvungen och gå ett steg längre än jag och va otrogen för att inse hur olyckliga vi var. Jag vet att det är tufft. Men jag tänker så här. Otrohet. Det är egentligen ett symtom på att förhållandet varit över för länge sedan. Att det är så illa att man inte längre ser sin partner som ens äkta partner. På riktigt. För då skulle du inte tagit steget. Så om du tänker på det som så. Att ditt förhållande egentligen var över innan. Kan du ha lättare att växa i det här och sluta slå ned på dig själv. Ja, otrohet är inte rätt. Men jag tror ingen är otrogen om de är i ett förhållande som är bra och välfungerande och älskande. Vad tror du? Kram

Svar: Å, det värmer att du skriver så fint! <3Det är väldigt svårt att inte slå ner på sig själv, kanske hade jag gjort det även utan otroheten, men det vet jag ju inte...
Och i klara stunder tänker jag också så, att jag nog inte hade kunnat göra de där felen om jag verkligen älskat min man på rätt sätt. Men, när man blir ledsen, mår dåligt och får höra onda ord från andra - då är det svårt att hitta rätt fokus...
Ska verkligen försöka att ha de där tankarna i bakhuvudet hela tiden, och kunna plocka fram dem när "de onda" tankarna kommer. Tack!
KRAM <3
Livet

Kommentera här: