Den stora sorgen.

 Vårt äktenskap. Vår relation.
 
Jag tror jag är där nu.
 
Där jag kan sörja det som varit. Det som inte blev och det som jag nog trodde skulle bli. Att en familj är en annan slags famlj nu. Att ett äktenskap sprack. En lång relation blev inte det jag behövde. Och det jag trodde att vi skulle leva i tillsammans försvann. Att jag inte kunde se mig själv, vad jag behövde.
Det är en stor sorg. Allt som varit och allt som jag trodde skulle bli. Försvann.
 
Jag önskar inte att det var vi igen. Inte så som vi var tillsammans. Men jag kan ändå sakna och sörja saker som vi gjorde, minnen, saker som inte kommer igen. Familjen. Att vara en helhet, tillsammans med barnen och deras pappa.
 
Det kommer säkert en dag när jag kommer att finna frid och värme i det också. Men just nu, nu sörjer jag mest bara. Sorgen över att något så självklart skulle vara i evighet tog slut på ett sådant sorgligt sätt. Sorgen över att ha sårat en annan människa så djupt, utan att egentligen vilja det. Sorgen över att han inte vill finnas i mitt liv så som jag önskar. Sorgen över det som varit. De fina minnena - som nog en dag enbart kommer att kännas just fina.
 
Jag sörjer. Och tänker tilllåta mig själv att göra det ett tag.

Kommentera här: