Det jag saknar
Ibland saknar jag det så fruktansvärt. Det fina vi hade. Familjen. Tryggheten. Allt det som var vackert, kärleksfullt och varmt. Jag saknar honom. Delar av honom. Mest av allt saknar jag nog helheten.
Då får jag påminna mig om att de sakerna också finns att finna med någon annan. Barnen kommer alltid vara mina och hans - vi kan älska dem så totalt, som mamma o pappa, även på olika håll. De kan få allt som finns även med en mamma o pappa på olika håll. En annan slags familj bara. Värmen, tryggheten, det stabila och kärleken - det går att finna tillsammans med någon som även ger mig det jag saknade och behövde.
Det kanske inte är honom jag saknar utan det som var runtomkring. Och såklart delarna av honom - de fina. Som jag hoppas jag ska få ta del av som vän. En dag.
Och helheten - den går att få och finna tillsammans med någon som finns där för hela mig.