Du är förlåten älskade man
Jag har förlåtit honom nu.
För hans fel och misstag och brister. Det är okej nu. Jag kan förstå varför. Även om jag inte tycker att det är okej, så accepterar jag att han betedde sig som han gjorde.
Kanske låter det konstigt att jag förlåter honom. Det är väl han som ska förlåta mig? Och ja, när det gäller min otrohet är det ju så. Men allt annat, det andra som vi missat, skapat, gjort och sagt - det behöver vi båda få förlåtelse för. Och jag förlåter honom.
Som vår familjerådgivare sa, allt som hände innan otroheten - det är bådas ansvar. Själva otroheten - den är mitt ansvar. Och allt som händer efter - det är bådas ansvar. Alltså, hur han är som mig och var mot mig - det som inte var okej - det är hans ansvar. Och för det förlåter jag honom.
Jag älskar honom. Som pappa till mina barn. Som vän. Som den jag växte upp tillsammans med. Som den som gav mig de mest älskade varelserna i mitt liv. Som människa.
Och jag förlåter honom. Jag vill att han ska vara en del av mitt liv. Och jag kommer alltid bry mig om hur han mår och att han har det bra.