Han är förlåten...
Och jag har tagit ett steg till framåt - vidare i livet genom det.
Genom förlåtelsen till honom hoppas jag att kunna hitta ett sätt att förlåta mig själv också. I samband med att jag kände förlåtelsen till honom kom också sorgen. Den där sorgen jag skrivit om, den stora - för familjen, det som var, drömmar och allt...
Det släpptes nog fram när jag förlät och släppte honom och hans grepp om mig - hans grepp att kunna såra mig med sina ord på djupet. Då kom sorgen - ett steg till i processen. Sorgligt, fint och skönt. Något bra, menade min terapeut. Tungt i hjärtat och svårt, säger jag.
Säkert nödvändigt att gå igenom - så jag kämpar på. Låter det göra ont, gråter och sörjer. Och tänker att det kommer släppa, och att allt det fina faktiskt finns kvar - vi finns kvar, minnena, barnen, han finns där i utkanten. Jag måste bara inse att även om jag minns de fina delarna nu, så betyder inte det att han har förändrats. Det är samma man, och det skulle bli samma om vi var tillsammans igen.
Vi skapade något fint tillsammans, vi upplevde en del av livsboken tillsammans som par - och nu går vi vidare. Med minnen och erfarenheter till nästa sidor i boken att fylla.