Han behöver ta mindre plats hos mig.

Jag måste låta honom bli en mindre del av mina tankar, av min omtanke. Jag måste släppa att jag ska fixa honom, så han mår bra igen. Han bryr sig ju inte om hur jag mår. Han försöker inte hjälpa mig att må bättre. Så varför ska jag?
 
För att jag vill. För att jag bryr mig. Men.
Det får inte längre bli på bekostnad av mig själv, och mitt välmående. Jag måste se till mig själv nu också. Jag tror att det är, eller jag vet att det är, min skuld som gör det här. Jag känner mig ansvarig för honom, för att jag sårat och svikit honom. På något av de värsta sätt som finns. Han säger det till mig också, så jag vet att det är så han ser på saken.
 
Och därför, jag känner ett ansvar för att han ska må bra igen. Kanske är det därför jag tvekar så mycket ibland. Fast att jag innerst inne vet vad jag vill, så tvekar jag för att kanske tror att jag kommer att få honom att bli lycklig igen om vi är tillsammans igen...
 
Mitt hjärta är någon annanstans - hos någon annan.
Det är sorgligt. Och samtidigt så fullt av värme, kärlek och framtidstro.

Kommentera här: