Ibland är det förvirrande.

Visst dagar är det väldigt mycket svårare att verkligen känna att jag släppt honom. Ibland blandar jag ihop empati och omtanke och kärleken jag känner för honom som vän och pappa med kärleken för en partner. Då undrar jag om jag gjort rätt? Då blir jag så osäker.
 
Jag känner en värme för honom. Jag känner omtanke och välvilja nu. Jag vill honom väl. När jag tänker att vi ska leva tillsammans, då känner jag att det är inte det jag vill. Jag inser att han inte kommer att kunna ge mig det jag behöver. Det som delvis gjorde att vi hamnade här.
Även om (ärligt och skrämmande) jag ibland tänker att "kanske, tänk om, ändå han kunde ge mig de delarna - se och förstå". Så inser jag - under den tiden som varit sedan vi föll har inget hänt.
 
Han har inte velat ge mig det jag ser att vi behöver. Jag har försökt förstå, velat lyssna på honom, velat försöka ge oss en chans att se om vi kunde hitta en nystart. Han har inte velat reda ut, försöka förstå.Han har haft sina sätt, jag har haft svårt att tllgodose honom. Det är svårt att göra saker tillsammans med någon som sårar och elak. Det är svårt att vilja visa omtanke när man bara får höra hur dålig man är. Jag har försökt, tillslut fick jag välja att tänka på mig själv - innan jag sänkte mig till samma nivå och gick under. Och innan, alla år alla småsaker - har han lyssnat (på riktigt) och försökt förstå när jag försökt förklara. Nej, tyvärr inte.
 
Nu vill jag leva med den jag har i mitt hjärta nu - jag vill se om han - som gett mig andra delar av livet - kan ge mig det jag saknar och behöver. Jag vill bli mer av mig.

Kommentera här: