Jag har släppt honom fri.
Han är fortfarande viktig för mig. På ett annat sätt än innan, ändå så viktig. Jag vill att han ska må bra, jag vill att han ska finnas i mitt liv, jag vill att han ska hitta mening och lycka i livet. Jag vill att han ska se det jag ser.
En man, som kan bli något helt fantastiskt. En man, som skulle behöva lite hjälp att ta sig upp och hitta sig själv och en inre styrka. En man, som har så mycket att ge och uppleva. Om han bara ville. Om han bara släppte lite. Om han bara vågade.
Jag ser en pappa och en vän som är fantastisk - om allt bara fick komma till sin rätt.
Jag tror att det här kommer av att jag i hjärtat verkligen har förlåtit honom för allt det han gjort fel mot mig. Han kan inte skada mig med det längre. Och han kan inte skada mig, på djupet, med nya saker heller. För på det sättet har jag släppt honom fri. På det sättet man älskar en kärlekspartner har jag låtit honom gå.
Nu är han en fin vän, som jag hoppas ska stanna kvar. Som jag hoppas ska hitta glädje i livet. Som jag hoppas ska utveckla en fin relation till mig. En dag.
Jag håller hoppet levande. Jag låter elden brinna och värmen stanna kvar. En dag - tror jag att han hittar till vår vänskap. Det är min önskan.