När är tiden tillräcklig?
När har det gått så länge att det är okej att bli kär igen...
Känslor styr man inte över. Så är det. Hur man agerar på dem, det bestämmer man själv. Eller om man ens ska agera på dem. Ibland blir det ju fel - som i mitt fall.
I vilket fall.
Det går inte riktigt att bestämma när och hur man ska känna. Men efter en skilsmässa, mitt i en skilsmässa eller efter en otrohet, eller något annat. Hur ska man tänka då?
När är det känslomässigt okej att känna något för någon annan, än den man levt med. De där känslorna kommer ju när de kommer, de går varken att tvinga fram eller ta bort när de väl dyker upp. Jag känner att jag redan innan min otrohet fanns delvis någon annanstans i mina känslor. Kanske var det därför otroheten hände, för att jag inte var där till hundra procent. Med allt som hänt efter och min terapi känner jag att jag börjar hitta den känslan igen. Men är det okej?
Har det gått tillräckligt med tid sedan vi delade på oss för att jag, mitt sinne, världens runt omkring och kanske han också tycker att det är okej. Inte okej som i att "jaja, bli kär du" för så kommer ju högst troligt aldrig min fd man känna, mer som i att tiden har fått gå sin gilla gång och nu är den mogen för nästa steg.
Är mitt sinne och jag redo?
Jag vet inte. Jag vill och jag önskar. Eller kanske inte... Jag ska ju hitta min inre ro nu. Finna mig själv och vem jag är. Har jag bearbetat så mycket av det som var med honom att jag ärligt kan ge någon annan en ärlig och rättvis chans?
Är världens och han redo?
Kommer folk att tycka att "gud vad hon går fort fram" eller tycka att det är så det är - tiden och och en dag finner man kanske någon annan, och den dagen kan komma nu det är okej.
Är han känslomässigt redo för att hans fd fru får de där känslorna för någon annan. Att någon annan blir den som kommer få dela de där sakerna som man ofttast bara delar med en kärlekspartner.
Min kloka terapeut säger när jag frågar att ett år bör man vänta i varje fall. Att man ska försöka landa i sig själv först. Hon är min livlina fortfarande.