Och vi gör misstag.
Jag kan fortfarande inte förlika mig med att jag gjorde ett så enormt stort fel. Att jag svek så enormt. Någon jag älskar och bryr mig väldigt mycket om.
Jag kan se varför, till viss del. Jag kan se att det fanns saker som inte var bra, som vi ignorerade och missade. Men att jag kunde vara otrogen, det kan jag fortfarande inte förstå.
Vi pratade om det hos kvinnan jag går till sist, att jag inte kan förstå hur jag - som gör allt för att inte såra och göra fel - kunde göra så. Att jag grämer mig så mycket över att jag inte såg tecknen och det som var innan. Att jag inte förstod. Jag som så lätt ser hur andra mår och känner innan de ens sagt det, eller förstår själva.
Hon förklarade att det ofta är så. Att man missar sig själv och sina behov. Precis som en utbränd ofta inte kan förstå hur hen kunde hamna där, som säger till alla andra att vara försiktiga och ta det lugnt... Och jag kan förstå. Det kommer som en total chock - hur kunde jag missa det!
Men vi gör misstag, alla kan göra dem. Ser man inte sig själv så hamnar man så lätt där. Det är för jävligt. Och ett helvete. Samtidigt, kanske om man ser till anledningarna till att man hamnade där kan man lära sig mer om sig själv och varför det hände. Det är ett tungt och sorgligt jobb - men nödvändigt tror jag. Och jag är på väg dit.