Sorg och kärlek

Jag har börjat känna en sådan enorm sorg. Jag minns de fina sakerna jag och han hade tillsammans. Saker vi upplevde. Saker vi gjorde. Sådant där som var speciellt för just oss. Små egenheter. Omtanken som fanns. Minnen. 
 
Jag känner sorg över att han fortfarande är olycklig, besviken, ledsen och arg. Jag vill att hanska må bra. Jag känner sorg över att vi inte kommer att göra vissa saker tillsammans någonsin igen. Minnen och traditioner som vi skapade. Jag blir ledsen när jag känner att jag sårar honom. Jag blir sorgsen och det knyter sig i magen när jag tänker på oss - på det som varit. På nuet och framtiden.
 
Någonstans där inne känner jag fortfarande en sådan enorm kärlek för honom. Jag vill honom allt väl. Jag önskar honom allt gott. Jag drömmer om att vi kunde skratta tillsammans, krama om varandra. Skoja om saker. Se på våra barn och känna bara värme för vad vi tillsammans skapade. 
Jag vill inte vara hans fru. Om han var på ett annat sätt. Om han hade visat, långt tidigare, att han ville se och förändras. Så kanske... Men, jag vet inte. Jag kanske var färdig med oss oavsett vad som skett. Det är också en sorg.

Kommentera här: