När livet blir svart

Det har gått en tid nu. När jag frågar min vän tycker hon att det är en evighet sedan allt började. När jag ser tillbaka själva känns det som igår. Samtidigt, känns det som att jag alltid levt såhär - jag minns inte tiden innan så väl.

 

Frågan är väl mest, hur länge ska det gå innan jag känner att jag kan gå vidare helt?

Vi är skilda nu. Vi lever separata liv. Jag har ett eget liv. Jag arbetar med mig själv. Men, jag kan inte släppa helt. Jag vill att han och jag ska vara vänner, att vi ska hitta en relation till varandra som är vänskaplig. Jag har svårt att släppa honom helt. Ibland får jag ont i magen när jag tänker på att det inte kommer bli vi någonsin igen - för det är så det verkar vara nu.

 

När det det nog?

När kan jag känna att jag försökt tillräckligt. Att jag kan släppa helt. Att jag kan låta det vila och vara - och se om vi kan hitta varandra som vänner någon dag framöver. När är det okej att känna att det är helt okej att träffa någon annan. När kommer jag kunna säga att "jag vill inte mer nu" - det har jag ju sagt och jag har släppt. Men, det skrämmer fortfarande.

Han säger att jag kommer såra honom än en gång om jag "kommer med någon annan snart". Hur länge ska jag känna att jag behöver vika mig / anpassa mig för honom och hans känslor. När kommer han känna att det är okej med andra i våra liv? Jag är där nu, jag kommer känna sorg om han blir kär - men också glädje och värme för honom.

 

Det har gått en tid nu...

Hur långt tid ska det egentligen gå?