Ett återfall.

Så fort vi pratar lite viktiga saker, lite känsliga saker, att det finns någon annan osv... Då blir det bråk. Elaka kommentarer, hårda ord. Allt som är dåligt och fel med mig, allt som jag gjort fel - det dras upp! Hackas på och jag trycks ner igen. Jag blir arg och besviken. På mig själv, på honom, på att vi inte kan vara vuxna.
 
Det tar inte på mig i grunden så mycket längre, sedan förlåtelsen. Men det sårar min självkänsla, och drömmen om att vara sams och vänner en dag. Och det gör mig så ledsen, desperat och sorgsen.
 
Igår grät jag hela kvällen. Vi skulle ses med barnen, det gick bra först, sedan gick det åt skogen. Och vi bråkade. Jag blev så besviken på mig själv. Blir tokig ibland när han inte förstår, och slutar med att jag slår på honom. Och tokgråter. Hatar mig själv för det - när jag inte kan behärska mig. Det händer väldigt sällan,men ibland blir jag så provocerad att det brister. Alla har vi väl gränser som tillslut gås över. 
Mest hatar jag att vi bråkar när barnen är med. Jag har ju lovat mig själv att jag inte ska vara så. Att de förtjänar så mycket bättre. Och nu, nu ville de fika tillsammans med oss - och vi klara inte ens det.
 
Ett återfall, som fick mig att falla lite från dit jag klättrat upp den senaste tiden. Bara att ta nya tag antar jag. Uppåt igen. Lär mig av det som hände och försök förstå varför. Och nästa gång - går det nog bättre.
Så ledsen och besviken bara.

Kommentera här: