Vila tryggt i vetskapen.
Vi kanske inte ska umgås som det är nu. Vi kanske får vänta med det. Fast att jag tror att vi båda (i varje fall jag) önskar och vill så väl att det ska fungera - så man ger det chans på chans. Eller kanske vi skulle se till att ses tillsammans med någon annan alltid, eller bara väldigt korta små stunder, på allmän plats.
Jag behöver ta tag i att se över hur det ska kunna fungera. Och kanske behöver jag inse att vi inte kan umgås tillsammans som det är just nu. Men ändå, kunna vila tryggt i att han ändå finns kvar där för att han är pappa till mina barn.
Det pratade vi om hos terapeuten; att det är okej att jag känner en vilja att vilja honom väl - för att han är pappa till våra barn och för att vi växt upp tillsammans. Också att det är okej att vila i vetskapen om att han finns kvar där (även om han säger att han inte vill veta av mig alls) - just för att han är pappa till våra barn och att vi alltid kommer ha ett band till varandra.
Jag har svårt med att låta folk försvinna ur mitt liv - särskilt när de varit med länge. Och delat många viktiga saker tillsammans. Genom att tänka så här så kan jag vila tryggt i att jag inte förlorar honom helt, men att jag ändå låter honom gå som kärlekspartner.