Jag är annorlunda nu.
Det går inte så bra alla dagar. Jag märker att mitt humör inte alls är det samma som innan allt det här. Jag märker att jag är mer känslig, när jag är känslig, än jag var innan. Jag ser att jag tar åt mig mer, analyserar mer och är mer rädd.
Jag tappar humöret oftare. Innan hade jag världens tålamod i alla lägen. Inte nu, nu blir jag arg och tvär och sur snabbt ibland. Jag hoppas att det kommer komma tillbaka lite av det där tålamodet igen, jag tyckte om det. Kanske inte allt, ibland att det bra att ryta ifrån, att visa vad man känner. Med barnen önskar jag att jag kunde hitta tålamodet igen, jag vill inte att de ska bli lidande i allt det här. De är fantastiska och har alla rätt att få ha sina humör utan att jag blir arg.
Jag tar åt mig mer nu. Jag blir mer ledsen för saker, och då har jag ändå varit lättrörd innan också. Jag tror lägre om mig själv nu. Tycker inte att jag förtjänar saker på samma sätt. Jag tror att jag tappat en hel del av min självkänsla och mitt eget värde som människa.
Ibland är rädslan omedveten. Ibland så tydlig. Ibland märker jag det först efteråt, när jag tänker till och funderar på varför jag agerade och kände som jag gjorde. Det är jobbigare och tyngre än hur jag var innan, samtidigt så lär jag mig så mycket om mig själv nu. Jag förstår varför jag gör och tänker och känner som jag gör - och kan också bearbeta och bli bättre på att må bättre.