Vill jag?

Vill jag älska honom?
Vill jag leva med honom?
 
Om inte, varför?
Var det otroheten som gjorde allt det här?
 
När kom de där obekväma känslorna?
Och när försvann de vackra?
 
Just nu vill jag inte. Jag kan inte förmå mig att försöka kämpa. För jag vill inte. Jag har gått vidare.
 
Jag ser andra saker nu. Det skär i hjärtat och hugger i magen när jag tänker så och inser att jag känner så. Jag önskar att jag ville. Det skulle vara lättare då. Det skulle vara snällare mot honom. Jag vill andra saker nu. Jag vill ha mer och annat. Kanske är det därför jag inte vill längre.
Jag tror inte att det enbart var otrheten som satte stopp för oss, jag tror att den var den sista delen i kedjan, den sista droppen i glaset. Jag tror inte att man "kan" göra så mot någon om relationen lever, om man älskar på rätt sätt, om allt är som det ska. Jag tror att saker och och ting är ganska så fel - om man överhuvudtaget låter sig själv ta sig till den situationen.
 
Jag funderar så mycket kring när allt egentligen började. För inte var det när otroheten kom? Det var långt tidigare. Bara det att jag nog tänkte att det är såhär det är. Bit ihop. Kämpa vidare. Och så kom de fina stunderna, och man lever lite på dem ett tag. Klart att det blir bättre. Nu snart, nästa gång. En annan dag.

Kommentera här: