När livet blir svart

Dte går inte att kämpa längre, snart orkar jag inte ens jobba för en sund relation som mamma och pappa till våra underbara barn. Han fortsätter att tycka att jag är världens värsta människa, det är så jag upplever det. Vad jag än gör, eller inte gör så blir det fel. Vad jag än säger, eller inte säger så blir det fel.

 

Om jag missar att svara i telefonen så är det för att jag inte vill prata med honom (då anstränger jag mig inte). Om jag är upptagen och inte kan ställa upp på att ta barnen en extra dag så är jag bara egoistisk (sådan som jag blivit nu). Om jag försöker att vi ska prata om något eller bestämma något, så borde jag inte lägga mig i... Jag har ju själv valt det här. Jag har ju själv gjort så att det blev så här, och så att han blev som han är.

 

Det är mitt fel när barnen är arga och skriker, de blev sådana av den här situationen och den skapade ju jag. Det är mitt fel om de kommer få problem i skolan, för det får ju skilsmässobarn. Varför kan jag inte bara förstå att hans vänner självklart tycker att jag är en fitta för vad jag gjorde mot honom. DEN STÖRSTA FITTAN I STAN.

 

Om jag träffar någon annan för snart, kommer han aldrig visa respekt för mig igen. Eller samarbetsvilja. Barnen kommer bli drabbade om jag inte står för de saker jag sagt. Och det kommer enbart vara på grund av mig. Jag ska aldrig tro att han kommer anstränga sig för min skull, eller för att barnen ska få träffa den delen av familjen som är på min sida.

 

Och så hoppas han att jag ska flytta långt bort i framtiden...