Jag sa att det snurrade...
Precis så sa jag när det just hade uppdagats att jag varit otrogen. Jag hade ju vetat om det ett tag innan, inte vågat berätta (som ni vet). Och det var precis så det gjorde - snurrade!
Runt, runt, upp och ner... Hur kunde jag? Varför? Vad hände? Var är mina känslor? Hur ska jag känna? Vad ska jag göra? Hur kan man göra något så elakt? Varför gjorde jag det? Vad känner jag nu? För vem känner jag nu?
Han tolkade mitt snurrande som att jag var osäker på om det var honom eller den andre som jag var kär i / älskade. Jag försökte förklara - det handlar inte någonstans alls om det. Det handlade hos mig om ordet VARFÖR. Bara det orden. Hur kunde jag? VARFÖR.
Med honom fick jag inte säga att det snurrade, jag fick inte förklara eller visa varför det snurrade. Varför jag måde dåligt och hur jag kände, tänkte och grät. Han tolkade allt som att jag inte älskade honom, inte älskat honom på flera år. Att snurrande handlade om ifall jag skulle välja honom eller den andre.
Jag tänker nu i efterhand att säg den som det inte snurrar lite hos efter en sådan grej (med den utgångspunkten vi hade). Klart att det rör till det i huvudet, och hjärtat. Klart att det snurrar när man precis gjort något väldigt fel, mot någon man älskar. Klart att det snurrade.