Jag var nog lite arg

 Jag tänker mycket på min otrohet. Och varför. Det är de frågor som återkommer. Som jag ältar innan jag ska sova. Som gör att jag får ångest och fulgråter totalt vid tillfällen. Det är det som gör att jag inte kan komma vidare, inte kan förlåta mig själv. Och har svårt att vara här, se framåt och minnas bakåt - istället för tvärtom.
 
Jag tror jag vet en sak nu. Jag var arg. Så heligt förbannad där inne. Sedan ganska så långt tillbaka. Arg över att han inte såg, inte förstod, inte tog tillvara - eller snarare att Vi inte gjorde allt det där. Att vi inte insåg vart vi var på väg. Att ingen annan sa stopp - titta på er! Vad gör ni med er relation? Eller kanske mer vad gör ni inte med er relation. Arg för att vi och andra inte försökte mer. 
 
Jag var nog så arg därinne att jag inte visste vart jag skulle göra av allt. Egentligen var jag nog arg över att mina tankar, drömmar, idéer och min längtan inte fick eller kunde komma fram. Att det inte var viktigt, varken för honom eller mig. Att jag inte stod upp för mig själv: Jag ville ju så mycket, ville och drömde så mycket. Som jag bara la undan, tänkte göra sedan. Och anpassade mig istället. Men egentligen var jag arg - skitförbannad helt enkelt.
 
Och så blev otroheten förlösningen. Allt fick komma ut. Inte som hämnd eller revanch, mer som att öppna locket på en flaska och allt bara bubblar ut. Det märks inte innan man öppnar att det kommer bubbla över, men när man väl lättar på locket - så kommer det. Som att man skakat lite för länge på en sockerdrickaflaska och sedan öppnar. Det går inte att stoppa det då. Innan är det lugnt och stilla, efter skakandet, då bubblar allt ut - utan hejd och stopp.
 
Så var det det nog. Jag så arg, det märktes inte (jag märkte inte) förrän det skakats om. Förrän någon börjat röra lite på flaskan, så innehållet rördes runt. Saker kom upp till ytan, allt blandades om och började förändras. Eller kanske inte förändras, utan komma fram från sina gömmor.
 
Så en sak har jag kommit fram till, jag har arg. det var en orsak. Jag hade så mycket inom mig, som jag själv inte förstod då. Saker som behövde bubbla upp, som jag inte insåg. Så jag tryckte undan - tills jag blev så arg att det inte gick längre. Tills flaskan skakades om och tillsist flög korken av - och allt bubblade ut. Jag var arg. Jag är fortfarande arg. Men på ett annat sätt.

Kommentera här: