När livet blir svart

Nu ligger skilsmässopappren på postlådan, vi är inte längre ett äktenskap (även om det kommer ta ett halvår innan det går igenom). Det känns i hjärtat och magen, samtidigt så har vi levt åtskilda så länge och bråkat så mycket om det som varit och hänt att det känns som vi redan är separerade.

 

Han tror att det är det här jag velat från första början. Jag vet att det är att hitta mig själv och leva mitt liv som är en del. Hade vi kunnat lösa det tillsammans, hade vi kunnat se och låta varandra vara oss själva - och vågat / kunnat vara oss själva i vår relation då kanske vi hade kunnat fortsätta tillsammans. Då kanske det sista steget (otroheten) inte hänt. Och vi hade kanske orkat och kunnat lösa upp de brister som fanns. 

 

Nu blev det inte så. Det gick inte. Jag är så ledsen, besviken och sorgsen över det. Skamfylld över att ha sårat honom på värsta sättet. Skuldfylld av att vi inte sett på vårt äktenskap som man borde. Sorgsen över att jag tryckt undan och tryckt ner mig själv och min vilja så länge.

 

Men också lite bubblig i magen. Jag är på väg någonstans. Ingen anna kan säga: "det kan du inte, det borde du inte, det går inte, så går inte att göra, varför det..." Jag kan allt jag vill nu. Jag ska öva mig på att sätta mina värderingar först. Jag ska lära mig att lyssna på min vilja. Jag ska göra det jag vill göra nu. Med tårar i ögonen ibland, och lite snörp i hjärtat vid tillfällen - det visar bara att jag lever, andas, älskar och minns ♥