När allt vänds upp och ner
Vem är jag egentligen...
Stora frågor, men så viktiga. Mitt i krisen är det så svårt att se sig själv. Jag ser bara det elaka/onda. Andra ser alla delar av mig. Men inte jag.
Den vänliga kvinnan jag går och pratar med, hon vill att jag börjar jobba mer med mig själv. Så att jag tillslut kan förlåta mig själv. Jag ser inte den vägen riktigt... Inte än, kanske att det kommer.
Hela min bild av mig själv har satts i gungning av det här. Både genommin otrohet, också genom hur jag nu ser på vår relation bakåt i tiden - hur den var, och även genom hur han är och behandlar mig nu och tidigare... Ibland tänker jag att det bara är sätt att försöka hitta ursäkter för mitt beteende. Ibland ser jag så tydligt hur det faktiskt kunde bli så här, hur allt kunde hända. Sedan ramlar jag tillbaka till att allt bara är bortförklaringar i alla fall, och då stänger jag av. Då orkar jag inte mer.
De där attackerna av ångest och ilska blir allt färre, och mindre. Ibland slår de till med full kraft, men nu vet jag ju att de kommer gå över. Jag vet att jag är värdefull som människa trots mina brister, även om jag inte så ofta känner det i kroppen och tror på det - så vet jag i huvudet att det är så.
Jag tänker ofta på hur jag, just jag, kunde göra så här. Jag som inte vill någon människa på jorden illa. Jag som hatar att såra andra. jag som ställer upp på allt och alla, i tid och otid. Jag som nästan alltid sätter andra framför mig själv. Jag som helt naturligt tycker andras välmående är viktigast, oftast viktigare än det jag vill och mår bra av... Hur kunde jag såra någon så? Hur tänkte jag? Eller tänkte jag alls?
Var jag arg?
Det där beteendet sitter så lite ihop med den jag trodde att jag var, och den jag vill vara. Det skrämmer mig. Som att jag blvit en ond varelse. Som att jag lurat alla andra till att jag är så god och snäll, men egentligen är en riktig egoistisk jävel. Som att jag lurat mig själv i alla år.
Det mår jag dåligt över, det håller mig vaken om nätterna, det får mig att hamna i små panikattacker av ångest. Och jag kan inte ändra på det. Jag kan inte spola tillbaka tiden. Jag får stå för det, hur ont och hemskt det än känns.
Men jag måste hitta ett sätt att kunna se på mig själv igen, som den goda människa jag vill vara. Och faktiskt kanske är och har varit - trots att jag gjorde fel.