Stå för sina brister
Jag har alltid haft svårt för att göra fel. Det tunger mig enormt varje gång minsta lilla sak går fel. Jag kan inte släppa sådant. Det ältas. Det tjatas. Det pratas. Det ångras. Det äter sig in i huvudet.
Det är inte det att jag inte kan stå för att jag gjort fel, det handlar nog mer om att jag hatar att jag inte klarade av någonting. Att jag gjorde fel - och att göra fel i dagens samhälle, det är inte bra. Då är man inte en bra och duktig människa.
Och så nu då,
Nu har jag gjort världens största fel. Sårat någon jag tycker om. Kan inte förstå hur det kunde hända. Ändå, nu får jag verkligen lära mig att alla (precis alla) kan göra fel. Som min terapeut säger: "Du är människa, därför gör du fel ibland. Det är bara mänskligt."
Nu får jag lära mig att det är okej. Det känns verkligen inte så nu... Men en dag hoppas jag. Och med hjälp av andra runtomkring som ger mig styrka och pepp i att jag är en okej människa trots att jag gjort fel, så kommer jag nog en dag kunna känna så själv också.
Jag står för mina brister och fel.
Ja, jag gjorde fel. Ja, jag svek. Ja, jag var ett skithuvud. Ja, jag sårade. Ja, jag tänkte inte tillräckligt.
Ja, jag står för att jag gjorde ett misstag. Man gör inte så. Men (och nu kommer det) jag är ingen dålig människa för det. Jag är ingen skitstövel. Jag är inget as. Ingen hora. Ingen ond människa.
Det jag gjorde var fel, själviskt och sårade. Jag är inte mina handlingar, jag ansvara för dem, men jag är inte dem. Jag lär mig av dem, och om mig själv genom dem. Varje fel ger mig nya perspektiv och en större förståelse för vem jag är. Vad jag åsidosatt. Vad jag behöver jobba mer med. Och vem jag vill vara.