Att minnas med värme

Jag vill lära mig att minnas livet som varit med värme och kärlek. Att inte känna sorg och saknad och skuld. Jag vill kunna titta på de där bilderna / texterna / minnens och bara känna sådan enorm kärlek till det fina som vi fick och skapade. 
 
Tänk om man kunde lära sig att se på livet genom en lins av respekt, värme, nyfikenhet och kärlek. Tänk att alltid kunna lägga en hinna av kärlek framför varje ord, blick och handling. Att kunna se på andra människor med en ödmjuket och värme för att vi är just bara människor.
 
Jag skulle vilja att alla de där sakerna vi gjorde tillsammans som jag minns som fina - bara kunde få kännas just så i hjärtat; fina, varma, mysiga, kärleksfulla. Kanske värt att göra ett försök. Jag har ju faktiskt levt ett väldigt fint liv, och gör fortfarande. Nu är det bara lite anorlunda. Som den där vännen sa - ni är fortfarande en familj, bara en annan slags familj nu.
 
Mitt nya mantra ska bli just; "genom en lins av kärlek och respekt"

Förvirrad och rädd

Jag älskar han som håller om mig om kvällen. Han som tröstar i telefon. Han som kramar min hand. Han som ser med en blick att något inte är bra. Han som säger att jag får vara ledsen därinne, att det är okej. Att han förstår.
 
Han hjälper mig förstå att jag är värdefull. Att jag är okej precis som jag är.
 
Samtidigt,
jag älskar på ett sätt barnens pappa också, Nu kan jag minnas och se hans fina delar. Jag kan saknar de bra stunderna, minnen och skratt.
 
Jag är livrädd för att han (barnens pappa) ska försvinna ur mitt liv. Att han en dag inte ska finnas där för mig, i mitt liv. Och jag vet att jag inte har någon rätt alls att ha honom kvar. Han har all rätt att gå. Att inte vilja ses. Att inte vilja umgås. Det gör mig så rädd, livrädd.
För jag vill ha kvar honom. Han är en del av mitt liv, fortfarande en del av mig genom barnen. Jag vill att de ska få se oss tillsammans, som underbara vänner. Jag vill att vi ska kunna dela minnen tillsammans fortfarande. Vi har ett band mellan oss av det vackraste som finns - våra barn. Och jag vill att det ska finnas kvar, stark och vackert och respektfullt, fullt att minnen att skapa.
 
Tänk om hans nya tjej inte vill ses, eller att han ska umgås med mig. Jag vet inte vad han vill? Om jag visste att han också såg och ville skapa en fin relation med mig igen - då skulle jag vara lite tryggare. Nu hittar jag inte den viljan hos honom, eller rättare - jag hittar varken ett ja eller ett nej.
 
Livet alltså, upp och ner... Hela tiden.

Tunga dagar.

Det är tunga dagar nu.
Jag minns saker. Jag saknar saker. Jag ser saker.
 
Jag älskar. Och jag vill att andra sak må bra.
 
Jag behöver få prata om det som varit och det som är. Jag behöver få dela med mig. Och jag behöver få svar på frågor, funderingar och tankar. Jag behöver reda ut saker. 
Jag mår inte bra såhär. Gråter. Känner hjärtsnörp. Får en klump i magen. Och ångestkänslor.
 
Jag tvivlar och ältar och funderar och ångrar och...