Det gör så ont ibland.

Livet fortsätter. Precis som det ska. Jag är lycklig i stunder, ler med hjärtat. Kan förstå en del av de situationer jag varit med om och satt mig själv (oss) i. Ändå, det värker fortfarande. Det kommer dagar av bara sorg och gråt. När jag inte kan förklara varför riktigt.
 
Det har varit några sådana dagar ett tag nu. Jag är glad över dit jag kommit. Så slår det ändå till. Sorgen. Delvis saknaden. Och skammen.
Jag kan se en del saker så tydligt nu. Jag har hela tiden kunnat älska och velat förstå. Jag har alltid haft ambitionen att komma fram till att vilja och kunna förlåta. Jag är en förlåtande person.
 
Så umgås vi, han och jag och barnen, och jag får bara kommentarar och åsiker, pikar och lite småelaka flin. Och jag vill bara att vi ska kunna vara vänner, jag bryr mig fortfarande så mycket om honom. Jag vill att han ska må bra igen. Och jag får känslan av att han vill att jag ska må dåligt...
Han skrattar åt mina ord om att jag kämpat för oss. Han flinar när jag säger att jag ångrat mig så många gånger och velat ge oss chanser. Han säger elaka ord om min familj. Han pratar med fula ord om saker som betyder. Han har inget kvar av det som var oss, och vill inte ha heller. Han visar inte med minsta min, rörelse, ord, handling eller kroppsspårk att jag är värdefull för honom. Allt ligger på mig. Han verkar inte förstå vad allt det här handlar om. Jag blir bara så ledsen. Så sorgen och så ledsen.
Så säger han att han visst tycker om mig. Att han alltid gjort det. Det stämmer bara inte med den han är.

Kommentera här: