Obeslutsam.
Jag blir tokig på mig själv. Jag måste lära mig att handskas med mina känslor. Det går inte att gå och må dåligt över småsaker, i tid och otid. Och att älta och grubbla över obeslutsamhet. Jag mår inte alls bra av det. Och jag vet inte om jag tog rätt beslut i dag heller - jag gjorde nog inte det jag allra helst ville, utan mer det som jag tänkte att de flesta andra skulle gjort.
Ibland gör jag så för att på något sätt ge igen. För att jag vet att om situationen var omvänd skulle han, min kille, välja så som jag valde nu och jag skulle ta sjukt illa vid mig av det. Det är så fel. För då står jag ju varken för vad jag vill egentligen eller hur jag vill att vi ska vara mot varandra.
Grejen är att han inte tar illa vid sig, han blir glad för min skull. Peppar mig och säger ärligt (hoppas jag) att det inte gör något alls. Jag blir bara så orolig att jag ska få det tillbaka på mig igen - att han ska välja så med mig, och då kommer jag bli så sårad och besviken. Men, det känns inte ärligt att få bli det när jag gjorde samma sak... Hänger ni med?
Helst skulle jag också vilja bli glad för hans skull när det blir sådana tillfällen, och peppa honom. För det är så jag önskar att vår relation ska vara. Stötta, peppa varandra, vara glada för varandra, tycka det är kul att den andre får göra något kul, göra saker tillsammans och också var för sig - och känna att det är helt okej!
Jag kanske måste försöka lära mig det? Samtidigt som han lär sig mer om att stå för det man sagt, att man kan känna sig åsidosatt och bortvald i en del situationer - och hur man undviker det?