Känslostorm.

Jag är inne i en period av känslor. Glada, varma, sorgliga, ledna, arga, osäkra. Jag vet och vill och är samtidigt så förvirrad. Hade velat prata, skriva av mig med någon som är i samma sits. Hade velat kunna prata med barnens pappa. Blir så förvirrad, orolig och ledsen av allt.
 
Drömmar om framtiden som inte längre finns. Känslan av att ha förstört något. Ångesten i magen över val och beslut. Oron över om alla andra mår bra. Osäkerheten över livet...
 
Om han bara ville vara min vän, om vi bara kunde prata. Om jag bara kunde se in i framtiden. Om jag bara visste vad han som har mitt hjärta tänker.
Kanske ligger grunden i att hitta mig själv och mitt liv. Min stabila plats i mig själv. Kanske är det just det som jag ska ägna de kommande veckorna åt... Så kanske det andra löser sig efterhand. Kanske borde jag inte oroa mig så mycket, leva lite mer i nuet. Man vet ju egentligen aldirg vad livet bär med sig. Hittar jag mig själv, kanske jag lättare klara att klättra alla de berg, stenar och gropar som kommer på min väg.
 
Jag måste ta tag i det där nu.
Annars kommer jag gå under igen...

Känslorädsla.

Den där rädslan för att jag driver på till att han ska vilja mer igen, den ligger och gror lite. Samtidigt tänker jag att det bara är så egoistiskt och självförtroende-aktigt att tro sådana saker. Som att jag är så himla bra och fin. Som att han bara vill ha mig...
 
Det är inte så jag menar och tänker. Jag är bara rädd att jag är för på. Att det upplevs som att jag vill mer. Ändå, jag är bara jag. Jag är som jag tycker man ska vara mot en riktigt fin vän, någon man känner respekt och omtanke om. Inte mer än så. Och han kanske känner likdant, att det är skönt att vi bara kan umgås. Som två vänner som delat och delar många saker och upplevelser av livet. I så fall skulle jag vara så glad och lycklig.
 
Jag tog upp det här med kvinnan jag går till och pratar, och hon frågade mig en så klok fråga; "men vems är ansvaret att han kanske kan känna så?" Och jag insåg att, ja det är nog inte mitt ansvar egentligen. Om jag beter och agerar så som jag tycker är riktigt och rätt mot honom - då är det mer hans ansvar om det kommer känslor som inte borde vara där. Och likadant tvärtom så klart.
 
Så, för egen del tänker jag se honom som en vän jag lär känna på nytt. En person som jag trivs att umgås med. Som jag tycker om, och bryr mig om. Någon jag skulle vilja ha kvar i mitt liv, och en dag kanske få visa upp för han som har mitt hjärta - för att jag är stolt över att ha en sådan vän.

Terapitid

Jag har varit hos kvinnan som funnits med på resan sedan fallet. Vi har gått igenom mycket tillsammans. Jag har varit så ärlig hos henne. Hon vet mest, känslor och tankar, funderingar och skam.
 
Och nu, jag och barnens pappa har tagit ett steg framåt. Det känns som att vi har påbärjat en resa mot att lära känna varandra igen, bli vänner. Det känns som att jag förlorade min man och börjar finna en fin vän. Jag hoppas det. Det är ju det som jag kämpat för länge nu. Ett av mina mål efter helvetet.
 
Hon vill att jag ska fråga honom om vi kan prata ut en ordentlig gång om det som hände, det innan och det efter. För at jag har kommit fram till att det är ett av hindren som gör att jag inte kan läka vidare och fortsätta fullt framåt.
 
Jag är såklart lite orolig för det här. Tänk om han blir arg. Tänk om han inte vill. Tänk om det förstör det som vi börjar bygga upp lite igen...
Men, jag ska fråga. Trots oron. En dag i sommar när det känns sådär fint, lugnt och bra. Då ska jag fråga. Trevligt, försiktigt och vänskapligt ska jag fråga. Utan minsta förutsatt tanke om vad svaret kommer bli ska jag fråga.