Mina känslor
Jag har funderingar.
I min nya relation. Jag kan inte göra mig förstådd utifrån vad jag känner utan att känna att jag är barnslig, larvig, förstorar upp saker. Saker som växer hos mig och blir enorma och fyller mina tankar - som han inte ser som bekymmer innan jag tar upp dem. Och saker blir då att jag upplever att jag är den som skapar problemen.
Jag vill att vi ska prata om det. Det leder oftast med att vi blir osams, och försöker reda ut det. Vi lyssnar nog inte tillräckligt väl. Det är sällan orden; "Jag lyssnar på dig och förstår vad du menar - hur ska vi lösa det så att vi båda mår bra?" yttras. Istället blir det lite pajkastning och larv. Jag blir ledsen, känner mig fånig och törs inte stå på mig riktigt. Vet inte vad jag egentlien vill få ut...
Jag känner inte att han förstår vad jag menar / vill få ut av "samtalet". Kanske är jag sådan som vill att saker löses på mitt sätt, kanske är jag sådan så att jag gärna vill att min tanke/idé ska gå igenom. Jag är dock medveten om detta och vet ju att jag kan vara sådan, så det borde inte vara ett jättebekymmer. Ändå känner jag att jag inte når fram, att han inte förstår och jag blir den som skapat problemet utifrån något som inte var ett problem innan, Inte för honom i varje fall, mer för mig som ältat det i flera veckor - vridit och vänt på det för att hitta en lösning som jag kan leva med utan att må dåligt.
Och när jag inte hittar lösningen själv, behöver jag få dela det med honom. För jag vill ju "lösa det" och må bra igen. Och då hamnar vi i spiralen igen. Om och om igen. För mina känslor och intryck är många och ofta. Så är det ofta för en hsp-person.
Är mina känslor / tankar så viktiga och väsentliga att de bör tas på allvar?
Eller är jag fånig och larvig? Förstorar upp...
Om jag upplever grubblande och det påverkar vardagen och mitt sinne, då borde vi väl ta upp det tillsammans?
Eller bör jag lösa det själv?