Tillsammans... eller?
Jag är nog väldigt mycket "göra-tillsammans". Jag tänker in den andre i saker jag ska och vill göra. I mina drömmar och framtidsmål. Jag vill dela. Jag vill uppleva de där sakerna tillsammans med honom. Jag vill uppleva, upptäcka och utvecklas ihop.
Visst kan jag behöva egna saker att göra. Ha egna intressen och utvecklas på egen hand. Om han vill vara med, så vill jag alltid ha honom där. Då kan jag göra annat själv: Han är alltid inbjuden och prio ett för mig. I mitt liv.
Jag blir inte svartsjuk när han gör saker utan mig. Jag kan bli ledsen och känna mig utanför när jag inte får frågan om att vara delaktig. Och jag blir ledsen och sårad när han vill utvecklas inom intressen som vi båda har tillsammans, och han ändå inte vill göra det med mig. Det kanske är fånigt eller larvigt, egoistiskt eller barnsligt - det är i varje fall så jag känner och är. Svårt att ändra på.
Jag upplever det så sorgset. Ett av mina "mål"/önskningar i relationer efter den jag lämnade var just att ha intressen tillsammans, gemensamma mål och saker att sträva efter tillsammans. Jag blev så glad när vi hittade varandra, och dessutom hade ett stort intresse gemensamt. Trodde jag i varje fall...