När livet blir svart

Å, vad jag vill ha det bra nu. Må bra, känna bara värme i hjärtat. Sluta älta, grubbla, må skit över saker. Sluta undra om det hade fungerat, om jag bara är en idiot som var otrogen...

 

Leva. Se att anrda mår bra. Skratta. Vara tillsammans, Dela. Skapa minnen. Andas ut - helt och fullt. Sluta med den där ständiga oron och skulden som sitter därinne hela tiden.

 

Kommer det någonsin bli bra på riktigt igen.

Jag har haft några tuffa dagar. Det har varit så högt, och så lågt. Så fullt av kärlek, och så mycket skuld/ångest. Han som har mitt hjärta har visat sidor som jag blivit så otroligt rörd över - fina människa med så stort hjärta. Han som är mina barns pappa - har också visat både storhet och gett mig sorg. Och jag själv - har gett mig oro, ånger och skuld.

 

Varför blev det såhär. När ska jag känna att vi är okej igen. 

Det är så viktigt för mig att han (barnens pappa) tycker om mig. Kan se mina fina sidor. Kan minnas vår tid tillsammans som något fint. Att han mår bra. Inte känner sig ensam. Kan skratta. Att jag får finnas i hans liv.

 

I tunga stunder undrar jag om jag gjorde rätt. Skulle jag stannat lite till. Gett mer av mig, för att han skulle sträcka ut sin hand också? Hade det hjälpt? Saknar jag honom, eller det vi hade tillsammans - familjen, tryggheten, vardagen, att vi kände varandra...

Borde jag väntat med att släppa in någon annan i hjärtat?

 

När jag är med han som rör min själ är allt så självklart. Det är på ett annat sätt. Och jag kan inte för mitt liv vilja ändra på det. Jag vill se och uppleva mer av det. Men, sorgen och skulden gnager. Sorgen över det förlorade - familjen som blev en annan slags familj. Om vi alla bara kunde vara sams. Om alla bara kunde hitta den där grundlyckan. Om barnens pappa bara kunde se och förstå djupet.

Bli lycklig igen. Förlåta mig 🖤