Hur ont det gör att svika

Sig själv och andra.
 
Det är ett rent helvete, det vet jag nu av erfarenhet. Sviker man djupt så sårar man djupt. Och då faller man djupt också. Jag har lärt mig, och lär mig, saker av det här. De erfarenheterna vill jag inte vara utan, fast jag hade gärna lärt mig dem på ett något mildare sätt.
 
Tänk dig att du är en peson som aldrig någonsin vill såra eller skada eller svika eller göra någon annan människa ledsen, inte ens det minsta lilla. Tänk dig att du är sådan som alltid (nästan) sätter andras välmående och vilja och önskan före din egna, eller på samma plats. Att du mår fysiskt dåligt av att sätta din önskar före någon annans, så dennes önskan inte blir så som de vill.
Tänk dig i allt det här att du är en hsp-person. En sådan som lätt känner av andras känslor, tar in dem, gör dem till dina egna. Att du vill hjälpa och stötta andra så att de ska må bra. Tänk dig att du är en väldigt omtänksam och givande person, en sådan som faktiskt mår bra av att anpassa sig. Som verkligen vill styra upp saker så att alla känner att de får det som de vill. Att du i ditt hjärta har en enorm vilja att hjälpa, stötta, finnas där, och har en väldigt stor omsorg om andra. Att det är sådan du är, sådan du blivit, växt upp till och det du har som värdegrund i ditt liv.
 
Tänk dig att du efter allt det här gör det du längst bak i livet aldrig trodde om dig själv. Du sviker. Och sårar. Något enormt. I något du inom dig inte alls tycker om, något du egentligen hatar och inte ser något av dig själv i. Och så står du plötsligt där. Mitt i allt det där. Med dig själv. Med dina värderingar, som plötsligt försvann en stund och nu knackar på igen. Du står där med sveken, sorgen, skulden och skammen. Hur kunde du. Hur kunde just du. Och varför? Och framtiden, hur ska den någonsin kunna lösas - bli bra igen. Och varför?
 
Du undrar vem du är. Var du är. Varför du är. Du varken hittar eller känner igen dig själv. Du har sådan enorm ångest att du helst inte vill leva. Du hatar dig själv för allt det där. Och förstår inte. Kan inte se något i livet som känns som att du är du. Du har tappat bort dig själv. Fallit ner i det djupaste hålet mot avgrunden.
Varje kväll somnar du med en klump i magen. Tårar i ögonen. Ett spruckit hjärta. Och en bottenlös blandad känsla av otillräcklighet, skuld, skam, oro och sorg. Inget finns som kan ta bort något av det. Och sedan vaknar du, en millisekund utan de där känslorna i kroppen. Och så trillar de in, faller över dig som stora svarta moln, äter upp dig. Tar sig in i varje cell och sprider sig i hela dig igen. Och så är du tillbaka där du somnade. I allt det svartaste svarta. Hopkrupen som en dammtuss i sängen med den enda längtan att det ska bli kväll och natt igen. Mörkret är en vän i sådana tider. Mörkt, omslutande och döljande för alla fel och brister. Och allt det här tar aldrig någonsin slut.
 
Samtidigt ska du vara stark, för andra. För dig själv. För att det är du som var den som svek, och då kan du inte vara den som mår dåligt. Du ska veta vad du gjorde, och du ska stå upp. Du gjorde felen, du svek och sårade och du visste mycket väl att det skulle bli så här. Så ligg inte där och må dåligt. Det är inte din roll. Det är den sviknes roll. Denne har all rätt att känna allt det där. Allt det där som du känner, som du inte borde/ska/får känna. Och du faller ännu längre ner. Plötsligt ser du inget värde alls i dig själv. Vem kan vilja vara med en sådan som dig. En sådan som du, som gjorde sådana saker. Du är en skam, en ovärdig fläck som inte kan tvättas bort. Du fejkar till max, för du är inte stark alls. Inte någonstans. Ingenting. Du är ingenting.
 
Så ont kan det göra att svika.
Sig själv och andra. 

Spara känslan

Jag har varit hos min terapeut igen, hon som alltid lyssnar och aldrig dömmer. Det är som ett andningshål där hos henne. Där känns allt så tryggt, tydligt och ärligt. Där känns det som att jag faktiskt kommer att hitta ett lyckligt liv. Som att jag är på rätt väg.
 
Tänk om den känslan kunde stanna kvar även efter samtalen.

Låta honom andas.

Jag borde kanske låta honom andas mer. Han behöver nog mer tid. Barnens pappa. Han som blev sviken. Eller ja, vi blev nog båda svikna i slutet. På olika sätt bara, han lite hårdare. 
 
Det är så viktigt för mig att vi kan vara sams, att vi kan umgås. Att han ska finnas kvar. Ja, jag vet att det är hans val. Jag önskar bara det så innerligt. Ibland så jag själv blir rädd, varför vill jag så gärna att han ska finnas kvar?
 
Är det känslor som ligger kvar? Är det sorgen över det som försvann. Ångesten över separationer (som jag alltid har haft). Skulden över vad jag gjort mot honom? Skammen om att jag "måste" göra han bra igen... Saknaden av den familj som jag drömde och trodde mig ha och leva med? 
Allt i en enda röra tror jag.
För jag vet att den som han är i dag, den mannen vill jag inte leva med (jag behöver mer). Den mannen han var innan (det sättet vår relation var på) så vill jag inte heller ha det. Men. Jag har alltid kvar tron på att människor kan förändras, det är det jag levt på i hela mitt liv tror jag.
En dag. En annan dag. Någon dag.
Jag ser så mycket mer av honom. I honom. Saker som skulle kunna vara så fina. Stora. Den han skulle kunna bli. En fantastisk människa, och pappa. Det är bara det att han inte ser. Han inte vill. Han inte tror. Och då går det ju inte. Jag kan inte kämpa med någon som inte vill eller ser eller kan eller förstår eller ens vill försöka. Så jag har sagt hejdå och försöker gå vidare.
 
Han kommer alltid ha en del i mitt hjärta. Jag önskar bara att jag kunde känna i mitt hjärta att jag verkligen släppt honom på kärleksrelationsfronten. Att jag kunde känna att det är okej, att jag är okej med mina val. Jag gör inte det ännu. Jag är inte det minsta kär i honom, jag tycker bara om honom. Och det klart att någonstans finns väl alltid den där saknaden och sorgen över en familj som blev en annan familj, som inte är tillsammans på det sättet.
 
Kanske hade det fungerat bättre om vi kommit överens bättre. Om vi kunnat vara vänner, kunnat umgås lättsamt, kunnat skratta tillsammans. Kunnat dela tankar och ord. Om jag känt att han i grunden bryr sig om mig. Om jag såg att han vill mig väl. Att han försöker förstå mig, vill lyssna och vill att jag ska ha ett bra liv. Om vi kunnat vara den där andra slags familjen som värme, resepekt, kärlek och skratt tillsammans. Dela barnens liv tillsammans.
Så är det inte i dag. Och jag mår inte alls bra över det.
 
Och så borde jag låta honom andas. För att han inte är där jag är ännu. 
Kommer han någonsin komma dit undrar jag och känner sorgen som växer i bröstet...