Att inte ha hitta sig själv ännu...

Har jag någonsin hittat mig själv. Den jag är?
Kanske gör vi aldrig det fullt ut. Jag behöver i varje fall hitta mer av mig själv, och särskilt efter de här åren av kris. Som inte heller är över.
 
Det rör sig så många tankar i mitt huvud fortfarande, om otroheten, om mig, om mina väderingar, om varför, om att vilja lösa och ordna upp, om den enomra skulden, om att vilja rädda den som blivit utsatt mot mer ont, om att vilja ta allt ont själv...
 
Jag förstår fortfarande inte mitt beteende i det här, jag börjar acceptera att det har hänt och att jag har svikit, sårat och varje självupptagen. Samtidigt kan jag inte se något av den människan jag trodde att jag har i de sakerna. Och det gör ont. Så ont.
 
Jag vill att han ska må bra. Jag vill inte och ville inte såra, svika och förstöra. Den stora stora frågan är varför? Och den stora stora önskan är att det var ogjort?
Allt jag lärt mig, lär mig, de nya synsättet, förståelsen för andra och mig själv, de mer öppna ögonen, den mer förlåtande känslan, att vilja lyssna och förstå. Det är saker jag bär med mig som bomull för hjärtat ♥ Och så hoppas jag att jag hittar mer av mig snart.

Att svika utan förlåtelse

Kan man någonsin förlåta sig själv för att man svek och sårade den man lovat livet?
 
Ska jag svara i dag, så känns det som ett nej. Jag kan inte det. För jag kan fortfarande inte förstå hur jag kunde göra så... Jag kan inte se mig själv i det. Det stämmer inte någonstans med mina grundvärderingar, min empati, mitt sätt att alltid vilja sätta andra framför mig själv.
 
Och även om jag kan se tillbaka på de saker som inte stämde i vårt äktenskap, så kan jag inte sätta dem som skuld för att jag svek. Det finns liksom ingen och inget annat att lägga någon skuld på än mig själv. Och det blir så stort och tungt att bära själv. 
 
Det går lite framåt för oss, vi kan prata lite mer utan att bråka. Han vill inte lyssna, eller kan ens se minsta lilla fina i mig / ge mig något litet som jag behöver. Ibland tänker jag att han nog fortfarande bara vill såra, hämnas och göra livet skit för mig. Inte ens när jag frågar vad jag kan göra...
 
Det hjälper inte att jag har en ny relation, där känns det som han tror att jag kan hitta min lycka. Och jag är inte värd att må bra. Men man hittar inte lyckan i någon annan. Så länge jag inte kan acceptera mina fel, är det svårt att vara helt lycklig. Jag tycker ju om mina barns pappa. Jag vill honom så väl. Jag har alltid satt honom före mig, och gör ibland fortfarande. Han såg det inte då, och han ser det absolut inte nu. För man är inte otrogen mot någon man älskar. Eller, kan man vara så förlorad i sig själv att man inte förstår och ser konsekvenser och handlingar i relation...
 
I vilket fall, jag har fortfarande nej som svar på frågan. Jag önskar att jag en dag kommer känna att jag har förlåtit mig själv. Den dagen ska jag ge mig själva en stor kram, säga att jag är lika värdefull som andra och att jag är okej som den jag är.
 
Förlåtelse; att kunna se brister och handlingar i relation till person. Att acceptera att ingen är perfekt, att vi sviker och sårar. Och att våga och kunna ta på sig den skulden det medför och från hjärtat säga att man ångrar.

Honom älskar jag.

Jag vet att jag älskar han som finns där för mig nu. Hur kan jag inte älska honom liksom. Han är så mycket av det där jag saknat och längtat efter. Han visar att det är okej att vara jag, han lyssna och tar mina brister med en varm hand.
 
Den där stora sorgen över barnens pappa är så påtaglig. Den innehåller så mycket av mitt liv. Minnen, upplevelser, stunder vi delat, tankar man haft, drömmar som funnits, skratt och gråt. Det är så svårt att släppa det där. Och det är så svårt att se de där delarna hos honom nu. Hurdan var han innan, som nu? Eller annorlunda? Vad var det som skavde egentligen.. Som fick mig att svika så oändligt djupt.
 
Han som stundtals bär mig nu. Han som vill stötta och stödja. Han. Han känns för bra för att vara sann ibland. Kan en annan människa vilja vara med mig på det sättet. Kan någon vilja lyssna och prata med mig så. Finnas där, på ett annat sätt än jag upplevt. Inbillar jag mig? Drömmer jag. Han vill vara min bästa vän. Han vill finnas där för mig. Han vill att jag ska må bra. Han förstår det viktiga för mig, även om han kanske inte håller med.
Hur kan han vilja vara med mig? Som svikit och sårat någon annan så djupt...