Att inte ha hitta sig själv ännu...

Har jag någonsin hittat mig själv. Den jag är?
Kanske gör vi aldrig det fullt ut. Jag behöver i varje fall hitta mer av mig själv, och särskilt efter de här åren av kris. Som inte heller är över.
 
Det rör sig så många tankar i mitt huvud fortfarande, om otroheten, om mig, om mina väderingar, om varför, om att vilja lösa och ordna upp, om den enomra skulden, om att vilja rädda den som blivit utsatt mot mer ont, om att vilja ta allt ont själv...
 
Jag förstår fortfarande inte mitt beteende i det här, jag börjar acceptera att det har hänt och att jag har svikit, sårat och varje självupptagen. Samtidigt kan jag inte se något av den människan jag trodde att jag har i de sakerna. Och det gör ont. Så ont.
 
Jag vill att han ska må bra. Jag vill inte och ville inte såra, svika och förstöra. Den stora stora frågan är varför? Och den stora stora önskan är att det var ogjort?
Allt jag lärt mig, lär mig, de nya synsättet, förståelsen för andra och mig själv, de mer öppna ögonen, den mer förlåtande känslan, att vilja lyssna och förstå. Det är saker jag bär med mig som bomull för hjärtat ♥ Och så hoppas jag att jag hittar mer av mig snart.

Kommentera här: