Ursäktar jag mig?
När jag försöker hitta förklaringar till varför-frågan (för jag behöver hitta förklaringar - inte ursäkter) så känns det som att jag försöker hitta bortförklaringar till mitt beteende. När jag försöker förstå varför - känns det som att jag bara vill ursäkta att jag betett mig helt oansvarigt.
Jag förstår ju att det kan (och ofta finns) anledningar till att människor gör misstag / felval / sårar andra / sviker / begår brott och så vidare. Ofta har de flesta beteenden en förklaring en orsak, något som gjort att det blivit fel. Samtidigt, vi har ju alltid ett val. Ett eget val att välja väg - ska jag eller ska jag inte. Vad är rätt och vad är fel?
Hur kunde jag välja så fel...
Jag kan ju hitta saker som kan förklara, som kan ge en hint om svaret på varför-frågan. Ganska många sådana, och en del ganska så tydliga. Även från andra människor får jag små anledningar. Sedan känns det som att jag bara letar förklaringar - bortförklaringar. Som att jag vill ge sken av att jag minnsann är en god människa, jag har minnsann blivit "lurad / tvingad" till att vara otrogen för allt som var inte var riktigt bra sedan innan. Ursäkter!
Och så vill jag inte att det ska vara.
Jag tar ansvar för hur jag betedde mig. Jag vet att jag gjorde fel. Jag vet att jag lärt mig och fortfarande lär mig saker av mina fel. Jag tänker inte skylla över min otrohet på någon annan.
Men, jag tror att i många fall där vi beter oss illa finns det bakomliggande anledningar. Kanske kunde vi undvika en del av dessa om vi var bättre på att lyssna på oss själva.
Med detta sagt, som säkert låter som att jag har full koll, så vill jag bara säga att jag fortfarande (ett år efter allt) inte kan se mig själv på något annat sätt än som en ganska så dålig människa i grunden. Tyvärr.