Det är bara så sorgligt.
Sorgen i hjärtat, den försvinner inte. Han och jag kan umgås, med barnen. Vi kan inte prata. Inte om allvarliga saker. Och jag kan inte säga något om han som har mitt hjärta nu.
Och det gör så ont. Det är så sorgligt.
Jag önskar vi kunde prata, reda ut, lyssna och försöka förstå. För att kunna gå vidare. sSläppa det gamla, och försöka hitta nya vägar tillsammans, nya sätt att umgås. Hur vi ska förhålla oss till varandra nu. Vad som ska gälla.
Vi är ju skilda nu - det är så verkligheten är. Det vi behöver förhålla oss till. Vi har två barn tillsammans, som vi båda vill allt väl. Att de ska få den bästa av uppväxt. Det har vi att förhålla oss till. Kan vi inte bara försöka att göra det bästa av allt det där.
Vad är det som är så svårt? Vad är det som gör att han måste vara elak? Bli arg/sur? Komma med taskiga kommentarer? Säga hora och fitta till mig fortfarande? Ha åsiker om hur jag lever och vad jag gör. Tala om vad "alla andra" tycker och tänker om mig - och det som jag gjort / det som hänt och händer...
Allt är bara så fullt av sorg.
Samtidigt känner jag en lycka och framtidstro i det som sker i livet nu.