Dubbelliv

Jag lever så dubbelt känns det som.
Jag är ledsen, sorgsen och nere över den förlorade relationen och allt som hänt där. Över skilsmässan och över sårandet. Över att vi inte kan prata och förlåta. Jag vill att vi ska kunna umgås, skratta och finnas för varandra.
Och så är jag lycklig, glad, bubblig och förväntansfull över den nya relationen. Över nya saker som jag upplever. Över att få ha en sådan människa som han i mitt liv.
 
Allt blir så rörigt.
 
Jag kan själv se att grunden till det hela kanske är att jag inte kan gå vidare med det som varit. Att jag fastnar och ältar. Att jag inte kan släppa. Jag kan liksom inte släppa det helt, för att det har inte löst sig helt. Jag har mer jag behöver bearbeta/lösa/prata om innan jag kan släppa. Mest behöver jag få göra en del att detta tillsammans med barnens pappa, bekymret är att han inte vill. 
Och att jag har svårt att bara leva i nuet.
 
Ändå, jag vill känna total lycka. Vara glad för det jag har nu. Få känna värme av bara det, och veta att de runt omrking mig också mår bra. För där klämmer en annan sko, jag kan inte må bra när jag vet att barnens pappa inte mår bra. Om jag vet att han tar illa vid sig av min nya relation, så är det svårt att glädjas helt åt den för mig.
 
Nu är det ju så att vi delat på oss, och en dag kommer vi leva i nya relationer, så kanske borde jag bara bita i det sura äpplet - och glädjas och känna sötman istället för beskheten. Jag har ju trots allt en grund jag börjat hitta att stå på, och den innefattar egentligen bara godhet och ödmjukhet och empati. Och i det måste väl ändå finnas ett liv för mig med samma delar till mig själv...

Kommentera här: