Jag är lite arg... och det är så gott
Jag börjar bli arg och irriterad på den som jag har otrogen med. Och det känns så skönt. Innan har jag mest känt det som att det inte är hans fel. Att han visade mig sakerna som jag saknat, och då var det svårt att vara arg. Nu är jag det.
Jag tycker att han på ett sätt använde mig, när jag befann mig i en svag situation. Ingen bortförklaring där, jag vet att jag är vixen och själv bestämmer. Jag tycker ändå att han kunde sagt nej och stopp. När jag inte förmådde, när jag inte såg eller förstod - kunde han inte varit där med klara ögon då och väglett mig rätt? Det är väl kanske inte hans uppgift, men ändå...
Min terapeut har hela tiden sagt att även den andre har ett lika stort ansvar, att hon anser att han använde mig lite. Att jag borde tycka att han gjorde lika fel. Och äntligen känner jag så. Jag är lite arg på honom. Jag kan inte hata eller vara elak, men jag kan tycka att han hade precis samma ansvar för att vi gjorde något som var fel, som sårade och svek en annan människa på ett väldigt elakt och grymt sätt.
Hur han än resonerade, och anser att han agerade. För jag vet att han kanske inet har samma tankesätt som mig. Att rätt och fel i hans värld nog inte är detsamma som i min. Att han inte känner på samma sätt inför löften och svek. Oavsett det, så har han samma ansvar för att vi svek. Samma ansvar för att ha kunnat säga nej.
Jag känner bara sådan lättnad över att känna så just nu. Jag tror att det är ännu ett steg framåt. Mot att lämna det spliga bakom mig. Mot att ha lärt mig min läxa. Mot att kunna förlåta mig själv. Mot en ljus framtid.