Sorg. Och tvekan.

Gjorde jag fel som lämnade? Borde jag stannat och kämpat lite till? Hade han kunnat förlåta, se och ändra sig? Hade vi kunnat ordna upp det om jag inte varit otrogen...
 
Varför såg jag inte tecknen tidigare? Varför kände jag inte mig själv mer väl och insåg vart vi var på väg?
 
Det är så många frågor i mitt huvud just nu.
Jag älskar den jag är tillsammans med nu. Jag ser delar som jag saknat innan med honom. Jag är lycklig och glad och kär. Och trygg och lugn och förväntasfull. Den där tvekan om att kunnat rädda det som varit, den sitter kvar som en stor sorg i bröstet i alla fall. Och barnen - främst är det kanske barnen. Mitt viktigaste uppdrag i livet - och jag vet inte om det här var rätt för dem... Och att han inte mår bra. Jag mår verkligen skit när jag vet att han inte mår bra.
 
När och hur ska jag hitta tryggheten i att det här var det som skulle hända? Att vi växte och fick bättre liv var och en för sig? Varför skulle mitt liv bli så här?
 
Mycket hade hjälpt mig om han och jag tillsammans kunnat gå och prata om det här med någon. Om vi kunnat reda ut det lite granna och sedan allt eftersom hitta en stabil trygghet att bygga en ny relation på. En vänskap, som mamma och pappa till de finaste barnen. Och som vänner som delat mycket i livet, och fortfarande värnar om varandra.
 
Kommer jag / vi någonsin komma dit?
Eller har jag bara förstört allt...

Kommentera här: