Veligheten.

Jo, så känner jag just nu. Och har gjort i flera dagar. 
Jag saknar att inte ha barnen hos mig hela tiden. Jag saknar att inte leva tillsammans i en familj. Jag saknar de där fina sakerna vi gjorde, minnen och upplevelser.
 
Jag vet ju att allt inte var bra, inte i grunden, för då hade det troligtvis inte hänt. Det som hände. Jag saknar ändå de där sakerna. Och jag tänker att det nog är fint och bra. Det betyder att jag fortfarande känner och älskar. Att jag minns och har förlåtet det som han sårat mig med.
 
Det svåra är att vara på ett rätt sätt.
Hur ska man vara då? Är det okej att jag vill umgås med honom och barnen. Hitta på saker, prata, fika, skapa minnen tillsammans... Eller blir det konstigt? Kan vi vara / bli fina vänner och umgås tillsammans. Tänk om mina känslor kommer tillbaka? Just nu är han verkligen "bara" en vän. Någon jag värnar om, som jag inte känner de där förhållande-känslorna för. Det är någon annan som har dem nu. Men tänk om jag riskerar att de kommer tllbaka, om han ändrar sig / lär sig / utvecklas... Det kanske egentligen inte är något man kan vara rädd för? Händer det så händer det. Bara jag vet vart mitt hjärta är nu. Och vad jag vill med relationen till mina barns pappa.

Kommentera här: