När livet blir svart

Jag behöver reda ut en del begrepp, kopplat till självutveckling, självkännedom och de svek som gjorde vår skilsmässa verklig. Ett av dem är bekräftelsebehov.

 

Vad är det? Har alla människor det? I vilken utsträckning? Kommer otroheten därifrån? Hur ska det vara? Kännas? När går det för långt? Och finns det tillfällen när det är okej att vilja ha bekräftelse?

 

Jag vet inte, jag har inga svar på de där frågorna. Jag tror att det är en del som jag behöver läsa in mig på lite mer...

 

Lite tankar...
I min värld är bekräftelsebehov kopplat till att man vill att andra människor ska tycka om en, eller det man gör, den man är. I vissa fall kommer det fram genom att man är (1) pratig, på och syns och hörs för att få bekräftelse. I andra fall genom att man (2) anpassar sig efter andras behov för att bli accepterad (eller att man tror att man måste göra det för att få acceptans). Och i mer specifika fall handar det nog om att man inte har den självkänslan kärleksfullt sett så man söker (3) bekräftelse hos andra än sin partner.

I alla dessa fall finns nog bristen på självkänsla till sig själv som en röd tråd.

 

Å andra sidan tror jag att vi alla behöver en viss grad av bekräftelse. Både från andra, från vår partern och framförallt från oss själva. Jag menar, om man ska hårddra det, vem tycker inte om att få känna att man syns och finns och uppskattas av andra. Sedan kanske grunden borde vara att man duger som man är - i första hand för sig själv.

 

I just otrohetsfall tror jag att det många gånger kan handla, helt eller delvis, om just detta. Att man inte syns och uppskattas av den andre i den mån man behöver. I en del fall är det säkert ett alldeles för stort bekräftelsebehov som finns, i andra fall kanske det faktiskt är så att det behövs mer "se varandra" för att relationen ska må bra. Och som en parentes, jag menar absolut inte att det är okej med otrohet om man har för lite av bekräftelse mot varandra i en relation.