Sörjer.
För en tid sedan träffade jag terapeuten igen. Sista bokade samtalet, nu är det jag som får höra av mig om och när det behövs nästa gång. Vi behöver inte bestämma något sa hon, du kan ha det helt öppet och när känslan av behov uppstår hör du av dig. Skönt och skrämmande. Nu är det jag - själv.
Hur ska jag jobba vidare med allt det här?
Vad vill jag ska komma ur allt det här?
Kan jag landa i att relationen till barnens pappa inte är den som jag vill ha. Jag sörjer fortfarande så mycket det där. Jag hade så väldigt mycket behövt de där samtalaen tillsammans, pratat ut om det som hände och det som var innan. Fått lyssna och prata och få stöd i att förstå. Kanske gett oss en riktig chans till att försöka igen - fått se om det hade fungerat.
Jag är lycklig med han som lever i mitt hjärta nu, men (hur hårt den än låter) han är inte barnens pappa, inte den jag trodde jag skulle bli gammal med. Jag kommer inte att få leva tillsammans med barnen varje dag, lägga dem varje kväll och lyssna till deras tankar om just den dagen. De är någon annanstans halva sin tid - och det sliter, skaver, värker och göra så in i helvete ont i mig att veta. Jag älskar honom, och kan se oss bli gamla tillsammans, och han är fantastisk med barnen.
Ändå jag sörjer det som gått förlorat - så enormt!
Jag sörjer saknaden av familjen, drömmen jag hade, tryggheten, barnen... Det går inte att ändra på. Jag tror bara att jag kanske hade haft lättare att släppa om vi bearbetet krisen tillsammans.
Det är mycket sorg nu.
Och en sådan enorm känsla av att vilja något annat. Förändring.