När livet blir svart

Kommer det någonsin att vara som det var innan?

 

Jag förstår ju att livet inte kommer bli som det vara innan. Blir livet någonsin det samma efter att åren går...

Men, kommer jag att kunna känna och må som innan. Kommer den där skulden och oron för han jag sårade att ge med sig. Kommer jag att kunna känna att jag är värd saker för att jag är jag? Kommer jag att känna att jag är okej och värdefull för den jag är - med mina brister, fel och misstag. Kommer jag att våga stå upp för mig själv, för att jag tycker att jag förtjänar det?

 

Där är jag inte i dag.

Jag kan vara glad, lycklig, stolt, omtänksam och våga saker vid tillfällen i dag med. Men det ligger oftast en oro för om det är okej att jag är så, känner så, gör så. Får jag vara så "ego"? Är det okej att vilja de sakerna för egen skull? 

Den ständigt gnagande oron och omtanken om honom. Att han ska må bra igen. Att han skulle behöva prata av sig, redo ut saker, få ett djup i sig själv... Att han skulle kunna bli så mycket mer, större, leva djupare och högre och få ut mer av hela livet.