Blir man någon annan?

Blir man någon annan efter att man genomgått en kris? Eller är man samma?
 
Man lär sig saker - som kanske gör att man gör annorlunda en annan gång, som kanske gör att man förstår annorlunda en annan gång. Man utvecklas - om man vill. Men är jag någon annan nu...
 
Är jag samma jag. I grunden. Samma tjej, samma rädslor, samma styrkor, samma oro, samma svåra förmåga att säga nej, samma ovilja att såra andra, samma oförmåga att sätta mig först, samma sega beslutsamhet (fast jag vet vad jag vill...)...
 
Jo, jag är nog ganska mycket samma. 
Jag har fortfarande så svårt att sätta MIG först. Jag vill inte såra eller svika andra. Jag har jättesvårt att säga nej när någon ber om hjälp/råd. Jag oroar mig för samma saker. Och jag har så svårt för att tat tag i det jag drömmer om.
 
Men, jag har blivit en jäkel på att fråga ibland och våga stå på mig lite (särskilt när jag blir arg) om känslofrågor och orättvisor.Jag vågar säga att jag blir ledsen, att jag tycker något är orätt eller när jag inte förstår. Jag vet att jag i dag inte vill sitta och må dåligt över någon annans ord eller sätt - så jag frågor, eller undrar eller ser till att jag gör snällt och rätt så att jag inte ska känna mig skyldig (jag gör mitt bästa för alla). Och jag känner igen i mig själv vad och när det är saker som sårar/skaver.
 
Jag kan analysera saker och känslor och situationer bättre i dag. Jag lyssnar på mig själv, försöker förstå mig själv och andra. Varför blev det så? Vad gjorde det? Vad kan det bero på... Och så vidare. De flesta situationer har ju en grund, en grund som ofta är kanske så förståelig om manbara hittar den hos alla inblandade och lyssnar. Det är svårt. Oh jobbigt ibland. Särskilt att fråga andra. Och särskilt när andra kanske inte är så besväma med att prata om känslosaker... Men, så viktigt!
 
Mycket av det här beror nog på att jag vet att jag klarar av det. Jag vet (efter otroheten och skilsmässan) att jag orkar med ångest, bråk, otrevligheter. Jag dör inte av det, och jag kommer att må bättre efteråt - så därför törs jag fråga och ta upp det obekväma. Så att vi kan "lösa det" och må bra igen. 
 
Jag har blivit känsligare för irritation, bråk, oenigheter och surhet. Jag vill inte ha det. Jag mår dåligt av det. Jag vill att man pratar om det - det bästa alternativet, eller i varje fall säger "jag är sur i dag pga ... och så är det i just det". För då vet jag (vi andra) och så kan det få vara så en dag eller två.
 
Men allt det andra, den jag är. Den är jag nog fortafrande, bara lite mer av allt. Som med oss alla när livet går och vi blir äldre. Vi blir tydligare varianter av oss själva, och det vi vill ändra på det kan vi jobba med men det sker inte av sig självt.
Och jag vill och behöver jobba med att ta tag i saker. Jag har så många drömmar och önskningar om livet. Saker som inte hände i mitt äktenskap, och som inte har hänt efter heller. Som JAG behöver jobba med att förverkliga - för att jag ska må bra i mig själv, i mitt liv och i min relation just nu.
 
Ta hand om er!
 
 

Kommentera här: